Sund skepticism eller teknikrädsla?

I dagens SvD skriver Henrik Höjer om Carl af Forsell, mannen som införde ångdrivna transporter i Sverige. Jag har tyvärr inte hittat artikeln på nätet. Det intressanta är förstås hur historien upprepar sig. Precis som just nu när det gäller spårbilar så finns det en sida med visionärer och en sida med traditionalister.

Precis som då kommer det att visa sig så småningom att visionärernas visioner inte var tillräckligt storslagna, och traditionalisternas kritik kommer att kännas konstig och svår att förstå. För precis som då så bygger kritiken inte på fakta utan på naturliga maggropskänslor inför nya fenomen. När det nya inte är nytt längre förstår man inte vad de där känslorna berodde på.

Problemet är förstås att traditionalisterna blockerar utvecklingen genom att på alla sätt och i alla forum föra fram sin kritik, och använda sin ofta stora pondus för att kväsa dem som säger att vi kanske i alla fall borde prova det nya innan vi förkastar det. Och i dagens skarpa klimatläge har vi inte tid att vänta, inte tid att älta, inte tid att förhala med utredningar.

Vi vet redan att vi måste minska våra utsläpp med 90% till 2050. Sätt då upp realistiska scenarion för hur vi kan nå dit. Penetrera alternativens hållbarhet och realism. Jag kan då inte hitta någon annan fungerande lösning än en storskalig satsning på spårbilar för persontransporter:

Biobränslebilar: Råvara saknas. Redan problem: Se t ex Ny Teknik
Batteribilar: Råvara till batterier saknas
Vätgasbilar: 20% verkningsgrad från el till hjul
Spårvagn+Tåg: Alldeles för dålig behovsuppfyllnad. För dyrt att bygga.

Naturligtvis kommer alla dessa metoder att användas, men om man tittar i det långa perspektivet 2050 eller varför inte 2100 eller 3000 så ser man att inget av dem fungerar.

När det gäller alternativet Spårvagn+Tåg som huvudsakligt transportmedel finns det en naturlig broms för denna: Eftersom behovsuppfyllnaden är mycket sämre än med någon form av bil för de flesta typer av resor blir resandetalen låga så länge bensinen inte kostar oerhört mycket. Alltså kommer det inte att gå att räkna hem de enorma investeringar som det innebär att bygga ut heltäckande spårvägsnät i alla städer och flera parallella järnvägsspår mellan dem för att klara att ta över biltrafiken. Detta innebär att man kommer att skjuta investeringarna framför sig och alltså fortsätta med bilen som huvudsakligt transportsätt så länge som det över huvud taget är möjligt. Miljöproblemen kommer man att blunda för bäst det går.

Men har då inte spårbilsnät samma problem som spårvagn+tåg ur denna aspekt. Nej, jag hävdar att reskvaliten blir jämförbar med bilen tack vare ingen väntan, inga byten, hög medelhastighet. Det ger höga resandetal och därför kan man räkna hem invsteringarna redan idag. Om man bara vågar tro på att systemet fungerar tekniskt. Och om det funkade 1979: Filmtime! så borde det väl funka idag? Och därtill med betydligt nättare och mer väldesignad utrustning.