Visar inlägg med etikett samhällsekonomi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett samhällsekonomi. Visa alla inlägg

tisdag 31 maj 2011

Plantagon till Linköping

I dagens Corren presenteras Linköpings satsning på världens första Plantagonväxthus. Se arktikeln här.

Som jag ser det kan man lätt visa med fysikens och biologins lagar att ett sånt växthus är en dålig idé. Hela grejen med odling är ju att omvandla solenergi till mat. Solenergin finns tillgänglig jämnt fördelad per ytenhet (i alla fall jämnt över ett mindre område). Att bygga en hög konstruktion ger i och för sig något större yta mot solen per bottenyta, men eftersom byggnaden skuggar området bakom minskar instrålningen i motsvarande grad där. I Plantagons fall ser det dessutom väldigt svårt ut att få fram solstrålarna till plantorna i de undre nivåerna över huvud taget, det framgår inte hur det fungerar.

Det är tråkigt att se hur bristande teknisk och naturvetenskaplig insikt så ofta gör att man satsar på dödsdömda projekt och missar de som har förusättningar att lyckas. Att lika ofta ignorerar samhällsekonomiska kalkyler och tror att magkänsla är ett bättre beräkningshjälpmedel gör inte direkt saken bättre.

torsdag 31 mars 2011

Resandeuppskattning tvärbanan

I en artikel i trafikforum som handlar om genombrott i tunnelbygget vid Alvik hittade jag några intressanta siffror på resande och kostnader: Kostnad: 5200 miljoner eller 742 miljoner/km. Resandeökning: 65500 pax/dag. Frågan är då om detta är en rimlig relation. Det beror förstås mycket på vilken ränta man räknar på, men när det gäller sådan här långsiktig infrastruktur brukar man ligga på ca 6 % per år. Detta betyder 16 kr/passagerare om vi räknar på 300 trafikdagar per år. Bättre än en del andra system men fortfarande en väldigt stor subvention. Till detta kommer väl den vanliga driftkostnaden på ca 20 kr/resa, och en intäkt på 10 kr/resa. Totalt alltså 25 kr/resa i subvention jämfört med 10 kr för bussresan idag. Om man summerar ihop det blir det totalt 500 miljoner om året i subvention för dessa resor, inklusive räntan på investeringen. Rimligt? Slutligen kan man påminna sig den samhällsekonomiska analysen för den första delen av tvärbanan som kostade 3200 miljoner och gav 46000 resor/dag. Den analysen visade på en nettonuvärdeskvot på -0.5 dvs hälften av pengarna i sjön. Den nya kostnaden är 5200 miljoner för 65500 resor/dag, vilket är 15% sämre, ca 60% i sjön. Det som är riktigt skrämmande är dock kostnadsutvecklingen. Hammarby - Alvik kostade 200 miljoner/km medan den nya biten kostar 750 miljoner/km. Ingen kan eller vill förklara denna ökning...

måndag 15 december 2008

Biogas, kan det bära sig?

I dagens Corren läser jag att Linköping äntligen ska få sopsortering mellan komposterbart och annat hushållsavfall. Det låter bra, men motivationen med att öka biogasproduktionen bör man kika närmare på. Idag räcker den biogas som tillverkas till 8% av fordonens behov enligt en tidigare artikel i Corren. I dagens artikel stod det att om Linköpingsborna separerar sina matrester duktigt så kan man öka biogasproduktionen 10% (20% om de omgivande kommunerna gör samma sak). Det blir alltså 0,8% mer av Linköpingsbornas behov av fordonsbränsle. Frågan är om det bär sig, med tanke på följande minusposter:

1. Alla nya sopkärl som privatpersoner måste köpa in att lägga dessa sopor i.
2. Ombyggnad/inköp av sopbilar
3. Fler körda kilometer av dessa sopbilar
4. Minskad tillgång av bränsle till förbränningsstationen i Gärstad

Jag säger inte att jag vet att denna satsning inte är bra, men det vore väldigt intressant att veta om någon har gjort ovanstående analys, och i så fall hur mycket nettovinsten blev.

Notera även att ovanstående resonemang inte gäller om alternativet är att deponera soporna, då bildas metan av matresterna och det är ju mycket värre än koldioxid. Men med en sopförbränningsanläggning som alternativ är det koldioxid som koldioxid som utsläpp och energi som energi som vinst. Enda skillnaden är alltså om man får ut el+fjärrvärme som idag eller biogas+spillvärme som i morgon.

Naturligtvis vore det bästa att byta bilarna till elektriska spårbilar och elda soporna i Gärstad. Då räcker energin till fler fordonskilometer (3-5 gånger fler) och dessutom kan man åtminstone vintertid dra nytta av värminnehållet.

söndag 25 maj 2008

När tar oljan slut

I en artikel i Wall Street Journal refereras en kommande rapport som skriver ner oljetillgångarna i världen kraftigt. Om jag tolkar "depletion rate" på slutet rätt så har vi olja för 22 år kvar med nuvarande utvinningstakt! Hög tid att hitta på något annat alltså...

måndag 18 februari 2008

Spårvagnar är olönsamma!

På VTIs hemsida hittade jag även en rapport om Duo-spårvagnar. Hela rapporten andas att detta är en mycket bra idé, vilket måste ha varit svårt att få till med tanke på att alla siffror som presenteras är mediokra, för att inte säga usla:

  • En investering på 1,2 miljarder ger enligt rapporten 652 nya resande per dag. Om vi slår ut det på 60 år och 300 dagar per år som brukligt är blir det över 100 kr per biljett i subvention.
  • Rapporten menar på flera ställen att resökningen är "markant", men kan man verkligen ärligen mena att en ökning på 1,8 procent är markant? Vad är då en marginell ökning? Notera att biltrafiken ökar med ungefär 1,8 procent per år, så denna jätteinvestering kan bara mota biltrafikens ökning i ett år.
  • Dessutom, för att ens kunna börja investera de 1,2 miljarder som krävs för duo-spårvagnen måste många andra investeringar på plats: Ostlänken, nya resecentra i Norrköping och Linköping, upprustning av Tjustbanan och Stångådalsbanan. Minst 20 miljarder.
  • För att sätta plåster på såren från att den samhällsekonomiska analysen ger er nettonuvärdeskvot på -0,86 så påstår man att det kommer att skapas 1700 nya jobb tack vare trafikeringen med duospårvagn. Jag förstår inte hur ett transportsystem som ger en resandeökning på 652 enkelresor per dag kan skapa 1700 nya jobb. Det borde väl vara HÖGST 362 jobb i alla fall??? En modell som påstår att det skapas flera jobb än antal nya pendlare kan väl inte sägas vara särskilt trovärdig?

En pikant detalj är att vid presentationen av nettonuvärdeskvoten på -0,86 försöker man förklara begreppet men gör en typiskt Frudiansk felskrivning som antyder att detta innebär att kostnaden är "lite mindre än dubbelt för stor" för att det ska gå jämnt ut. I verkligheten betyder ju denna nettonuvärdeskvot att kostnaden är SJU gånger för stor för att det ska gå jämnt ut.

Inte konstigt att politiker skyggar inför att använda samhällsekonomiska analyser när deras favoritoprojekt uppvisar sådana usla siffror.

Jag behöver väl inte nämna att spårbilar kan lösa denna problematik på ett mycket bättre sätt. Det man försöker göra med duospårvagnen är ju att skapa en bättre regional trafik. Med spårbilsnät i Linköping och Norrköping kan man komplettera den regionala resan med en SNABB anslutning till arbetsplatsen i någon av de stora städerna. Totala restiden blir kortare än med duospårvagnen och spårbilsnäten hanterar också en mycket stor del av de lokala resorna. På sikt kan man förstås koppla ihop regionen med spårbilslänkar. Om man ersätter all pendeltågstrafik med dessa länkar så behöver man inte bygga ostlänkens södra halva (söder om Åby).

söndag 3 februari 2008

Så ska vi använda tillväxten!

Den här idén att endast med tillväxt kan vi ha råd med miljöarbete stollig, om man mäter tillväxt i mängden konsumtion. Det är ju konsumtionen som förstör jorden! Konsumtionen av energi och råvaror orsakar all miljöförstöring.

Tillväxten behöver vi istället för att ha råd att betala de varor vi måste ha även när de produceras på ett miljöriktigt och rättvisemärkt sätt. Eftersom de flesta fortfarande väljer att köpa det som är billigast måste man lagstifta för att få upp miljö- och rättvisekvaliten på varorna. Det bör man göra minst i samma tempo som hushållens inkomster ökar, då kommer vi att vänja oss vid att konsumera på samma nivå, men få nöjet av att känna att vi konsumerar allt mer hållbart.

Ett problem är att denna takt förmodligen inte kommer att räcka för att rädda jorden, vi måste lära oss att uppskatta en snålare tillvaro där saker inte är en ersättning för mänsklig kontakt och annat som är viktigt på riktigt.

Möjligen är det detta som Stefan Fölster med anhang menar när de skriver att tillväxten borde öka för att rädda miljön, men i så fall är de inget vidare på att uttrycka sig!

Ärligt talat så kommer det att krävas många mycket kraftfulla beslut för att få ner konsumtionen av energi och råvaror till en hållbar nivå. Den nuvarande regeringen har redan så låga popularitetssiffror så de kunde ju börja ta i med hårdhanskarna för miljön. Jag är inte så säker på vilket håll siffrorna skulle gå då, men just nu är det väl inte så farligt att försöka?

fredag 28 december 2007

Orealistiska förhoppningar

I Correns debatt om pendling visar många debattörer på behovet av snabbare kollektiva transporter. Samtidigt framgår en grundläggande okunskap om förutsättningarna för dessa: Varje tur med buss och tåg är väldigt dyr. Den största delen av denna kostnad är föraren. Det är omöjligt att göra tidtabeller så att väntetider vid byten undviks. 60% av kostnaden för dagens trafik betalas via skattsedeln.

De flesta debattörer och samhällsplanerare väljer också att bortse från dessa fakta och förordar förbättrad kollektivtrafik som en lösning för att åstadkomma ett miljövänligt transportsystem.

Vore det inte bättre att satsa på ett system som gör sig av med problemet från grunden: Föraren och hans lönekostnad. Vi har redan ett sånt system, och det funkar ju bra rent praktiskt: Bilen. Tyvärr har ju bilen ett antal nackdelar som vi också vill bli av med: Energiförbrukningen, köerna, parkeringsproblemen, olyckorna.

Vore det inte bättre att satsa på ett system som gör sig av med dessa problem också?

Det systemet kallas spårbilar. Förarlösa bilar som drivs av elektricitet direkt från banan. Du åker i din spårbil direkt dit du vill utan tidtabell och byten.

Och varför byggs det inte spårbilsbanor i någon större utsträckning? Jo, det kräver en helt ny infrastruktur som inte går att lägga till stegvis utgående från väg- eller järnvägsnätet. Därmed blir besluten att sätta igång stora, ja som det verkar för stora för dagens politiker. Fördelarna med spårbilsnät är väldokumenterat stora för både resenärer och kommuner, men det krävs ett utbyggt nät för att man ska se dessa fullt ut.

Fjärde storstadsregionen skulle kunna integreras till en arbetsmarknadsregion som politikerna så hett längtar efter om man byggde ett regionalt nät, men även med ett stadsnät i Linköping och kanske Norrköping skulle man få en mycket stor tidsvinst i pendlingen både inom och mellan städerna. Och detta utan miljöfarliga utsläpp och med en energiåtgång som ligger på samma nivå som tågets.

Och det bästa av allt: Spårbilsnät av denna storlek är självbärande och behöver inga subventioner via skattsedeln!

Allt mer pendlande

I Correns ledare idag skriver man att pendlingen har ökat 150% på 25 år. Jag antar att detta avser inpendling över kommungränsen. Nu innehas alltså ca 20% av jobben i Linköping av inpendlare. I ledaren förklaras detta med den ökande specialiseringen som kräver större upptagningsområden för att hitta "rätt" personal. Det ligger något i detta, men det finns också en viktigare faktor, och den kan vi faktiskt göra något åt!

Folk flyttar efter att de har skaffat jobb, men vill och kan inte byta jobb. Ofta finns det likvärdiga jobb närmare hemmet, men på grund av slöhet, feghet och arbetsrättsliga regler väljer man att inte byta jobb. En större rörlighet på arbetsmarknaden skulle alltså förmodligen minska pendlandet rejält. Detta bör stimuleras, t ex genom att kommunerna inom östsam avtalar om arbetsplatsbytesregler där man kan ta med sig sina anställningsår. En lärare anställd i Norrköping men boende i Linköping skulle alltså kunna byta jobb med en med motsatt pendlingsväg utan att förlora anställningstrygghet. Naturligtvis kan man utvidga systemet även tlil andra arbetsgivare och geografiskt.

Idealiskt skulle processen initieras av den anställde som känner att hen har en jobbig arbetspendling (eller som har fått ett dåligt miljösamvete). Via en databas på nätet kan hen söka fram andra arbeten som idag innehas av personer som pendlar åt andra hållet. Hen väljer ut de jobb som är intressanta. Detta innebär att personerna som har dessa jobb idag får ett brev där de erbjuds att byta jobb. Kanske arbetsgivarna måste vara med och godkänna bytet, och kanske de måste få en viss kompensation för den upplärning som det innebär att få en ny anställd. Samhällsekonomiskt kommer detta säkert att löna sig ändå, framförallt genom den förbättrade livssituationen för de berörda personerna och deras familjer.

En alternativ lösning eller komplement kunde förstås vara att ändra i arbetsrätten för att stimulera bytena den vägen, men det verkar ju inte vara politiskt möjligt åtminstone under denna mandatperiod.

måndag 22 oktober 2007

Spårbilar, ännu en nätanslutning!

Vi är ju vana att våra bostäder och arbetsplatser ansluts till ett antal nätverk: Vatten, el, fjärrvärme, telefon, avlopp och bilväg är väl de viktigaste idag. En villatomt i Linköping (och då är de nya inte särskilt centrala) kostar ca 350 000 kr. En betydande del av detta är förstås kostnaden för att ansluta alla dessa nätverk till tomtgränsen.

Hur skulle denna kostnad påverkas om man lade kostnaden för att ansluta tomten till ett spårbilsnät på tomtpriset? Jag har räknat ut detta för några olika fall, det går nog rätt så bra att extrapolera från dessa för andra typer av områden. Kilometerkostnaden som jag baserar detta på är 40 MSEK och stationskostnaden 4 MSEK:

Villabebyggelse, 800 m2 tomter, 200m max gångavstånd till spårbilsstation: 275 kkr
Villabebyggelse, 800 m2 tomter, 300m max gångavstånd till spårbilsstation: 170 kkr
Blandbebyggelse, uträknat baserat på Djurgården i Linköping med 5000 hushåll: 60 kkr

I det sista fallet räknar jag förstås per hushåll, man ser att med flerfamiljshus så blir kostnaden mycket lägre, eftersom man får plats med så många fler lägenheter inom 300 meters gångavstånd...

Denna typ av finansiering kan möjligen vara intressant när staden växer och man redan har ett PRT-nät. Då kommer man självklart att vilja ansluta även nya områden. Men det är inte självklart att detta är bra, eftersom det också gäller att ha en lagom marginalkostnad för att åka med systemet: Det måste vara tillräckligt billigt för att man inte ska ta bilen (oljeprisutvecklingen framöver lär hjälpa till här) men samtidigt tillräckligt dyrt för att hindra överanvändning. Även om spårbilar är miljövänliga så drar de ändå energi och resurser att använda, att inte åka är fortfarande bättre att åka. Min känsla är att med ett "lagom" biljettpris ur dessa aspekter så kommer en betydande del av investeringen (kanske hela...) att kunna finansieras med biljettintäkter, när väl nätet är tillräckligt utbyggt.

Problemet med att finansiera med tomtavgifter är alltså att när nätverket är litet så behövs denna typ av finansiering, samtidigt som den är svår att motivera för kunderna. När nätet är stort blir det självklart att ansluta nya områden, men samtidigt kommer det också att ligga i trafikeringsbolagets intresse att bekosta denna utbyggnad för att få fler kunder. Som vanligt är det nätverksproblemet som lägger hinder i vägen. Men i fall som Djurgårdsområdet i Linköping så kommer det förmodligen att bli ganska lätt att motivera ett tillägg på tomt/lägenhetspriset om man bara kompletterar nätet med LinkLinksträckningen bekostad på annat sätt. Spårbilsnätet ger då tillgång till resecentrum, centrum, universitetet och Mjärdevi vilket förmodligen är målen för en stor del av de korta resor som boende på Djurgården gör.

onsdag 3 oktober 2007

Spårbilar ska ha enkla banor... eller dubbla?

Den gängse uppfattningen bland spårbilsförespråkare är att spårbilsnät ska byggas i slingor av enkelriktade spår. När jag har simulerat ett nät för hela Linköping har jag dock sett att det blir kapacitetsproblem i nät av den storleken och större. Jag har då använt som jag själv tycker realistiska siffror på resandetal i ett nät som täcker alla delar av en medelstor stad.
För att klara det med enkelriktade banor i det fall som jag har ställt in initialt fick jag dra upp priset rejält för att minska efterfrågan och dessutom sätta en rätt liten rutstorlek. Detta är inte politiskt korrekt eftersom bussresenärerna får nästan dubblad kostnad. Dessutom fick jag problem att rita nätet eftersom det inte finns större trafikleder med så täta intervall i staden. Det verkar finnas en balans mellan den täthet av trafikleder som behövs för bilstadens behov och den täthet av dubbelriktade spårbilslinjer som behövs i spårbilsstaden.

Min slutsats är alltså att ett dubbelriktat nät erfordras för att få tillräcklig kapacitet i nät som är så stora att de kan bli ekonomiskt självbärande. Med enkelriktade banor blir det kapaciteten som blir dimensionerande för rutstorleken och inte behovet av stationstäthet. Detta leder till onödigt höga kostnader, spår på för små vägar och onödigt många platser med visuellt intrång från spårbilsnätet. Att de flesta förslag på spårbilsnät har enkelriktade banor tror jag har flera förklaringar:

1. Det är en cool idé som låter bra vid första anblicken och är lätt att förklara.
2. Enkelriktade banor framförs av auktoriteter som Ed Andersson.
3. Nästan alla simuleringar som har gjorts har varit av små nät och/eller med pessimistiska resandeprognoser

lördag 8 september 2007

Att spela på lika villkor

Muharrem Demirok, ordförande i trafik- och samhällsbyggnadsnämnden i Linköping intervjuades i veckan i en av de lokala gratistidningarna. Ämnet var framtida investeringar.

Ett av projekten kallas östra länken, en väg som förbättrar framkomligheten för de som ska mellan stadens södra delar och framförallt E4 norrut. Bygget ska kosta 350 miljoner, planering pågår.

Längre ner i artikeln får han frågan om det blir några spårbilar i Linköping. Redan att frågan ställs är förstås positivt, men svaret är inte lika uppmuntrande. "Ska det bli spårbilar i luften måste det till privata investerare" svarar Muharrem. Problemet med resonemanget är att kostnaden för den föreslagna sträckningen, kallad LinkLink landar på ca 250 miljonder, dvs mindre än den väg som man anser sig ha råd att bygga!

De olika trafikslagen spelar alltså inte på lika villkor. LinkLink skulle få betydligt fler resenärer än östra länken, men anses alltså trots detta inte kunna finaniseras. En delförklaring är att vägverket medfinansierar vägar, men man har inte ens försökt att få Banverket att delfinansiera LinkLink i form av spårbilar... Uppdelningen i olika trafikverk som har varsina penningpåsar ger förstås suboptimala lösningar.

På ganska kort sikt verkar ett sammanslaget trafikverk vara på gång. Problemet är att i detta ingår inte Banverket och Vägverket (utom en liten del) utan verket har i stället hand om tillstånd och liknande och består av nuvarande järnvägsstyrelsen, luftfartsverket, sjöfartsverket etc. Även om en sådan sammanslagning i bästa fall kan ha en positiv effekt blir den liten så länge inte de stora pengapåsarna slås ihop.

Artikeln: Klicka här och sen på sidan 13 så hittar du artikeln överst t v.

måndag 27 augusti 2007

Åt vilket håll går utvecklingen?

Läste i helgen att EU förväntas öka sin förbrukning av naturgas med 50% till 2015. Man kan ju hoppas att detta ska ersätta ännu mer miljöförstörande bränslen, men jag har på känn att det är tillväxten som ska främjas i första hand. Det helhetsgrepp som måste till för att ha en chans att lösa klimatfrågan saknas definitivt. Fortfarande underordnas miljöintressena den heliga tillväxten. Inget får stå ivägen för något som kan tänkas öka tillväxten, just nu är det väl regionförstoring som är mest populärt. Naturligtvis till priset av ökade transporter och minskad livskvalitet, men vad gör man inte för att få nöjet att köpa mer prylar?

söndag 19 augusti 2007

Ett orealistiskt förslag

I SvD finns idag en artikel om maffians utbredning. I denna påpekar Pietro Grasso att för att komma åt den organiserade brottsligheten måste "banksystemet bli mindre grumligt". Detta anknyter till en fundering jag har haft länge: Om man bara kunde reformera vissa länders banksystem så skulle man kunna komma åt mycket av den organiserade brottsligheten och korruptionen. Om det inte går att placera de olagliga pengarna i bank eller använda vanliga sätt att överföra illegala medel utan upptäckt så tvingas brottssyndikaten och de korrupta politikerna att stoppa pengarna i madrassen som på den gamla goda tiden.

Men detta kommer naturligtvis inte att ske, tillräckligt många av de som bestämmer i sådana här frågor har själva fingrarna i syltburken för att effekt blockera alla försök i denna riktning.

Det jag inte förstår är vad som är tjusningen med att ha så mycket pengar. Och särskilt om man har fått dem på illegal väg och vet att de har orsakat en massa mänskligt lidande, t ex bland missbrukare eller i korruptionsfallet den egna befolkningen. Är det dödsskräck? Genom att samla på pengar ser man till att åtminstone något blir kvar till barnen när man själv är borta. Nej, jag vet uppriktigt sagt inte. Självklart förstår jag att om man har det knapert så vill man ha mer pengar, men efter de första miljonerna, vad driver en korrupt statschef eller maffiaboss att fortsätta att utsätta andra för elände?

torsdag 16 augusti 2007

Tätare stad, för vem?

I en artikel i DN idag sjunger tre generaldirektörer och sex kommunalråd den täta stadens lov. De har rätt på många punkter i sitt resonemang, men slutsatsen att städerna måste bli tätare bygger på att kollektivtrafikens dåliga restidsegenskaper motverkas genom att tillräckligt många bor tillräckligt nära stationerna. För egentligen är den täta staden ett medel inte ett mål. Målet är i stället regionförstoring, dvs att vi ska resa längre till jobbet. Regionförstoring har nämligen en korrelation med ekonomisk tillväxt, mätt som BNP/BRP. Och trots sin trubbighet är ju detta mått det som alltid används för att mäta politiska åtgärders kvalitet.

Författarna gör här två misstag:

För det första glömmer man lägligt bort de stora nackdelarna med regionförstoring: Mer resande är alltid dåligt för miljön. Längre pendling är alltid dåligt för de som reser. Med stigande välstånd värderar vi vår fritid allt högre. Ett övergripande samhällsmål måste vara att man ska kunna klara ett normalt liv med arbete och familj utan att stressa ihjäl sig. Långpendling är en stor minuspost för detta som inte fångas alls i begreppet BNP.

För det andra förväxlar man gammal och modern kollektivtrafik. Hur man kan kalla tåg (snart 200 år), spårvagn (drygt 100 år) för modern är en gåta, men talet om starka stråk och bytespunkter visar att det är det man tänker på. Spårbilar behöver inga starka stråk, inga bytespunkter och ingen stadsförtätning för att fungera som bra alternativ till bilen.

Om man satsade på spårbilar som det primära trafikslaget för framtida utbyggnader i t ex Stockholmsområdet skulle de flesta pendlare i närområdet få en mycket trevligare ressituation. Samtidigt utjämnas attraktionskraften mellan olika bostadsområden, det är så lätt att ta sig in till centrum att man lika gärna kan bo en bit ut. Och detsamma gäller lokaliseringen av verksamheter, en teater i en ytterstadsdel har mycket större förutsättningar att klara ekonomin om det är lätt för publiken att ta sig dit från hela stan. Idag ligger Oscars perfekt till, alla tar sig lätt till Centralen, men med ett decentraliserat transportsystem kan man placera verksamheter där det passar av andra skäl än transportmöjligheterna.

Bara de pengar som nu ska satsas på förbifart Stockholm, se t ex SvD, ca 25 miljarder, skulle räcka till ett spårbilsnät på 600 km, vilket är ca hälften av vad Stockholm skulle behöva. Och lägger vi sedan till pengarna från citybanan, ytterligare 16 miljarder, så har snart vi uppgraderat Stockholm för 2000-talet!

Om vi bygger förbifart Stockholm kommer vi att finna att vi är mycket fattigare, 3 000 per svensk ser det ut att bli, men att trafiksituationen är oförändrad. I Stockholm är det nämligen många fler som åker kollektivt än som vill göra det. Så fort en trafikled byggs så fylls den av dem som idag nästan väljer bilen, men till slut masar sig iväg till tunnelbanan eftersom köerna på Essingeleden är oförutsägbara. Inget problem löst, och mer CO2 i atmosfären igen. Så småningom kommer vi till insikt, som den här bloggen redan kommit på.

Ett spårbilsnät kommer också att mjuka upp regionförstoringen på så sätt att det inte längre kommer att vara snabbare att pendla från Strängnäs än från Ekerö för att det är köer på Drottningholmsvägen. Det kommer att vara fördelaktigt att minimera sina transporter, men inte allt för tidskrävande eller miljöförstörande om man inte gör det. Kort sagt spårbilar ger den valfirhet som bilarna faktiskt inte levererar!

tisdag 14 augusti 2007

Rätt tänkt, SIKA

I radion idag kunde man höra Joanna Dickinsson från SIKA ifrågasätta att Banverket och Vägverket räknar med ett bensinpris på 13.62 år 2020 när de räknar ut vilka järnvägar och vägar man ska satsa på. Det känns rätt konstigt. Det finns flera konstigheter i dessa så kallade ASEK-värden. Dessa konstigheter påverkar de samhällsekonomiska analyserna ganska mycket och snedvrider vilka projekt man satsar på. Här är ett par exempel:

Man ska enligt ASEK räkna med att en bil drar i snitt 0,59 liter/mil. I verkligheten drar våra bilar i snitt 0,99 liter/mil om man dividerar förbrukat bränsle med körda mil i SIKAs statistik. 0,79 liter/mil blir det om man räknar på biltillverkarnas egna uppgifter för de sålda bilarna. Detta bidrar till en underskattning av bilresandet kostnader. En underskattning som blir större ju högre bränslepriset blir.

Man ska enligt ASEK räkna med att en person värderar sin tid till 42 kr/tim för resor kortare än 100 km och 84 kr/tim för resor längre än 100 km. Vad denna skillnad beror på kan man på Banverket inte förklara. Denna snedhet premierar ganska kraftigt nationella satsningar framför lokala satsningar som kanske sparar lika många personminuter, men där resorna är korta och många i stället för långa och få. Inbesparad restid brukar nämligen vara en ganska stor pluspost i den samhällsekonomiska analysen.

En annan konstighet är att man först delar upp pengapåsen mellan Vägverket och Banverket och sedan får var och en av dessa myndigheter fördela sina pengar. Resultatet av detta är förstås att mer lönsamma järnvägar kan bli obyggda samtidigt som mindre lönsamma vägar blir byggda, eller tvärt om.

Slutligen ligger det förstås spårbilarna i fatet att de inte har något eget verk. Varför skulle Banverket eller Vägverket satsa pengar på ett system som dels ligger mitt emellan verksamheterna och dels riskerar att bli ett allvarligt hot mot endera verkets kärnverksamhet. Kanske det är dags att fundera på att slå ihop detta till ett Trafikverk. Då skulle spårbilar kunna få en chans att jämföras sida vid sida med väg- och järnvägsprojekt.

söndag 12 augusti 2007

Sund skepticism eller teknikrädsla?

I dagens SvD skriver Henrik Höjer om Carl af Forsell, mannen som införde ångdrivna transporter i Sverige. Jag har tyvärr inte hittat artikeln på nätet. Det intressanta är förstås hur historien upprepar sig. Precis som just nu när det gäller spårbilar så finns det en sida med visionärer och en sida med traditionalister.

Precis som då kommer det att visa sig så småningom att visionärernas visioner inte var tillräckligt storslagna, och traditionalisternas kritik kommer att kännas konstig och svår att förstå. För precis som då så bygger kritiken inte på fakta utan på naturliga maggropskänslor inför nya fenomen. När det nya inte är nytt längre förstår man inte vad de där känslorna berodde på.

Problemet är förstås att traditionalisterna blockerar utvecklingen genom att på alla sätt och i alla forum föra fram sin kritik, och använda sin ofta stora pondus för att kväsa dem som säger att vi kanske i alla fall borde prova det nya innan vi förkastar det. Och i dagens skarpa klimatläge har vi inte tid att vänta, inte tid att älta, inte tid att förhala med utredningar.

Vi vet redan att vi måste minska våra utsläpp med 90% till 2050. Sätt då upp realistiska scenarion för hur vi kan nå dit. Penetrera alternativens hållbarhet och realism. Jag kan då inte hitta någon annan fungerande lösning än en storskalig satsning på spårbilar för persontransporter:

Biobränslebilar: Råvara saknas. Redan problem: Se t ex Ny Teknik
Batteribilar: Råvara till batterier saknas
Vätgasbilar: 20% verkningsgrad från el till hjul
Spårvagn+Tåg: Alldeles för dålig behovsuppfyllnad. För dyrt att bygga.

Naturligtvis kommer alla dessa metoder att användas, men om man tittar i det långa perspektivet 2050 eller varför inte 2100 eller 3000 så ser man att inget av dem fungerar.

När det gäller alternativet Spårvagn+Tåg som huvudsakligt transportmedel finns det en naturlig broms för denna: Eftersom behovsuppfyllnaden är mycket sämre än med någon form av bil för de flesta typer av resor blir resandetalen låga så länge bensinen inte kostar oerhört mycket. Alltså kommer det inte att gå att räkna hem de enorma investeringar som det innebär att bygga ut heltäckande spårvägsnät i alla städer och flera parallella järnvägsspår mellan dem för att klara att ta över biltrafiken. Detta innebär att man kommer att skjuta investeringarna framför sig och alltså fortsätta med bilen som huvudsakligt transportsätt så länge som det över huvud taget är möjligt. Miljöproblemen kommer man att blunda för bäst det går.

Men har då inte spårbilsnät samma problem som spårvagn+tåg ur denna aspekt. Nej, jag hävdar att reskvaliten blir jämförbar med bilen tack vare ingen väntan, inga byten, hög medelhastighet. Det ger höga resandetal och därför kan man räkna hem invsteringarna redan idag. Om man bara vågar tro på att systemet fungerar tekniskt. Och om det funkade 1979: Filmtime! så borde det väl funka idag? Och därtill med betydligt nättare och mer väldesignad utrustning.

torsdag 9 augusti 2007

Samhällsekonomiska analyser

Samhällsekonomisk analys kallas det att försöka räkna ut om en investering är lönsam för hela samhället. Då ska man försöka ta med så många effekter som möjligt, för att så bra som möjligt mäta hur bra en investering är för alla i samhället. Slutresultatet av uträkningen kallas nettonuvärdeskvot, ett positivt värde betyder ett lönsamt projekt.

Samhällsekonomiska analyser ställer till stora problem för våra politiker. Plötsligt kan man på ett någorlunda objektivt sätt mäta om en satsning är lönsam. Det kringskär förstås politikernas möjligheter att fatta de beslut de vill utifrån ideologiska eller kanske oftare lokalpatriotiska skäl. På grund av detta används inte resultaten av politiker särskilt mycket. Myndigheter som t ex Banverket använder dock samhällsekonomiska analyser som ett hjälpmedel att rangordna projekt, och se vilken massa kritik de får ta emot från lokalpolitiker från alla kanter!

Ett exempel är Ostlänken, så omhuldat av Östergötlands och Sörmlands politiker som tycks tro att denna satsning är demokleshugget som för alltid ska lösa landsändans alla problem. Nettonuvärdeskvoten på detta projekt är +/-0, dvs för samhället i stort så kvittar det om det görs eller inte. Om man tittar i Banverkets rapport om Ostlänken är man inte så förvånad att nyttorna inte är större. Ökningen i järnvägsresor är bara 15% gentemot alternativet att inte bygga! Och eftersom 6 gånger fler åker bil än tåg blir den totala påverkan mycket liten.

Ett annat mer skrämmande exempel är upprustningen av Tjustbanan till X-2000 standard. Detta projekt har utretts av Banverket som trots ett gott försök inte lyckades pressa upp nettonuvärdeskvoten till mer än -0.61. Detta innebär alltså att av varje satsad krona går 61 öre upp i rök. 61 öre kanske inte låter särskilt mycket, men med tanke på att detta gäller för varje av de 3,4 miljarder kronor som projektet kostar så blir det en hel del. Faktiskt lika mycket som att ge varje resenär 100 kronor i handen, och det i 60 år! Trots detta ställer politiker av alla färger upp som en man (och i vissa fall kvinna) och kräver att denna viktiga satsning görs.

Att politiker inte bryr sig om samhällsekonomiska analyser visas också av att mitt spårbilsnät som har en nettonuvärdeskvot på ca +2 helt ignoreras, trots att det alltså finns 8 miljarder att vinna för Linköpings kommun och dess innevånare. För dyrt, tycker politikerna och väljer att satsa pengarna (i alla fall hälften) på den nya järnvägsstation som staten kräver för att ens börja tänka på att bygga Ostlänken. En ny järnvägsstation har naturligtvis en viss påverkan på resandet, men knappast på miljardnivå!

Nu gör det ju inte så mycket för en politiker att ignorera samhällsnyttoaspekten av olika infrastrukturprojekt, eftersom journalisterna inte heller bryr sig, eller kanske inte förstår konceptet. I alla fall har jag aldrig hört någon ställa frågan varför en politiker propagerar för ett förlustprojekt.